Dokumentärfilm om bandet VED - VEDISTAN
Malmöbaserade kraut- och psych bandet VED gjorde 2014 en mytomspunnen turné i Centralasien. Med på resan fanns filmarna Maciej Kalymon och Michael Cavanagh och de lyckade få ihop över 90 timmar film. Film som har legat i en byrålåda/hårddisk och samlat damm i över ett decennium. Men nu har Maciej Kalymon klippt ihop en film som berör fler än de närmsta sörjande.
“Vedistan är en hypnotisk road movie som tar oss med på en svindlande musikalisk färd genom Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan.
Som det första svenska bandet någonsin att turnera i Centralasien tog instrumentalrockgruppen VED från Malmö med sig sin genreöverskridande musik till festivaler, pubar, teatrar och museer i de forna sovjetrepublikerna.
Hisnande karga landskap utgör ramen för spontana musikaliska möten, oväntade vänskaper och absurda ögonblick längs vägen. Vi får i denna poetiska musikdokumentär en inblick i en ofta förbisedd region i världen där nyfikenhet, improvisation och gemensamma rytmer tycks överskrida språk och gränser. “ (Text av PANORA)
Se filmen och samtalet regissören Maciej Kalymon och Adam Persson från VED —> HÄR
Vi ställde ett antal frågor till Adam Persson från VED.
Turnén till Centralasien har beskrivits som lite av en mytomspunnen skröna i Malmö. Hur kom det sig att ni gjorde turnén och vad var det som hände där borta som gjorde resan så speciell?
Anledningen till att det överhuvudtaget blev en turné i de här länderna, där inget annat svenskt rockband tidigare turnerat, var helt och hållet vår vän, trumpetaren Gustaf Sörnmos förtjänst. Han hade jobbat ett par år på plats i regionen för Centralasiengrupperna, en ideell organisation som sysslade med demokratifrågor. Eftersom han också är musiker hade han träffat en hel del musikmänniskor undersina resor där. Han sa till oss, halvt på skämt, att om vi någon gång ville ha gig i Centralasien så hade han en del kontakter.
Vi tog inte idén på allvar först men tanken skvalpade i bakhuvudet något år och till slut gjorde vi tillsammans med Gustaf en ansökan till Statens musikverk och fick mot förmodan pengar för ett kulturutbyte. Då var vi plötsligt ”tvungna” att genomföra den här galna idén! Det resulterade i en tre veckors turné i Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan, som också inbegrep jamsessions med lokala folkmusiker och ett par improvisationsworkshops på musikskolor med ungdomar. Gustaf fixade tolkar, visumansökningar, transporter, boenden och tusen andra saker, jag kan fortfarande inte fatta hur han lyckades hålla ihop det hela i det kaos som rådde, och dessutom spela trumpet med oss på turnén.
Hur reagerade publiken i Almaty och Dusjanbe när ni klev upp och körde er experimentella kraut/psykedelia?
Det fanns egentligen ingen infrastruktur för en rockturné i Centralasien, vilket gjorde att vi spelade på rätt udda ställen, som museer, teatrar, diskotek, jazz- och bikerfestivaler och utomhus. Publiken var väldigt entusiastisk, nyfiken och öppen. Vår musik är trots allt ganska tillgänglig, med grooves man kan dansa till och ofta tydliga melodier, även om vi försökte kasta in lite fri improvisation här och där, mest för att utmana oss själva.
Vi hade också repat in ett par covers av surfrockband från Pakistan som vi alltid diggat och som vi inbillade oss skulle gå hem i den här delen av världen. Folk påpekade också att de hörde likheter mellan våra monotona rytmer och den lokala folkmusiken, som ofta har drag åt det schamanistiska hållet, där repetitiva musikaliska mönster syftar till att nå transcendens och extas. Och så är det givetvis, det är en kliché som rymmer mycket sanning, att musiken är ett universellt språk.
Var det planerat från början att detta skulle bli en musikdokumentärfilm, eller föddes idén under resans gång när du såg vad som höll på att hända?
Nej, tanken från början var egentligen bara att vi på ett eller annat sätt var tvungna att dokumentera den här resan, som med största sannolikhet skulle bli den mest speciella i våra liv. Därför bjöd vi med två filmare vi kände, Maciej Kalymon och Michael Cavanagh. Exakt vad vi skulle ha materialet till hade vi ingen klar bild av. Men visst, givetvis hoppades vi, och framförallt filmarna, att det skulle bli någonting som också någon annan skulle kunna vara intresserad av att se. Kanske att vi bara skulle ladda upp lite enstaka snuttar på YouTube, kanske kunde det bli en musikdokumentär, det var en senare fråga.
Det tog ett tag från turnén 2014 till att filmen slutligen nu visas. Hur kommer det sig?
Det är en lång historia och det finns många skäl till det. Året efter att vi hade kommit hem gjorde vi ett ambitiöst försök, sökte pengar och så vidare, men fick ingenting från någon instans. Då materialet också var så överväldigande, ca 90 timmars film, så var det svårt att komma vidare i processen. Ingen kunde sätta av någon sammanhängande arbetstid på att jobba med filmen. Åren gick och luften gick så småningom ur alla inblandade, men det gnagde hela tiden i bakhuvudet. F
ör 7-8 år sedan gjorde vi ett nytt försök med en annan klippare och lade själva en massa tid på att sålla i materialet, men även denna gång stupade det hela till slut på grund av tidsbrist. Slutligen, för två år sedan, bestämde sig Maciej Kalymon att börja titta på materialet igen och ”bara göra något” fast vi inte hade några pengar. Jag tror han kände att det här var hans film och att det var meningen att han skulle avsluta den. Vi kände nog alla att det närmast var vår plikt att få ihop något av det här fantastiska stoffet, åtminstone något slags semesterfilm för oss själva att titta på när vi blir gamla...
Så vi började om, utifrån ganska låga förväntningar och DIY-förutsättningar. Det var nog inte förrän vi med hjälp av fantastiske ljudläggaren David Gülich hade gjort en mix av själva ljudspåret som vi kände att det här kan bli något riktigt bra, ochinte bara för de närmast sörjande. Filmen är på det stora hela främst ett porträtt av och hyllning till den här regionen som de flesta svenskar vet väldigt lite om, ett slags musikalisk road movie, med lika mycket musik från människor vi möter på vägen som bandets egen.
Hur har upplevelserna från turnén påverkat ert låtskrivande och kreativitet?
Jag vet inte om det har påverkat vårt låtskrivande direkt, men en hel del ljudmaterial som spelades in under resan har använts senare, som samplingar i olika låtar exempelvis. Och en inspelning vi gjorde i en nedlagd fabrik i Tadzjikistan kom med på en samlingsskiva. I vår interna lilla mytologi finns såklart alla gemensamma minnen närvarande, och referenser till platser dyker fortfarande upp i Veds låttitlar, så på något plan har det påverkat oss mycket som grupp att ha fått dela de här erfarenheterna.
Ni har varit aktiva på Malmös alternativa scen länge. Hur tycker ni att stadens klimat för experimentell och instrumental musik har förändrats över tid?
Det har gått upp och ner i vågor, ofta står det mer eller mindre och faller med enskilda eldsjälar som arrar saker utan några som helst medel. Efter några år av stiltje i kölvattnet efter pandemin så har det nu börjat hända en del kul grejer igen, exempelvis på Malmös bästa underjordiska scen just nu: SKACK.
Hur är Malmös musik och klubbliv överlag idag enligt er? Vad är bra, vad är dåligt vad skulle behövas?
Det tråkiga är att det från Malmö stads sida inte har funnits någon tydlig långsiktighet vad gäller verksamhetsstöd till exempelvis arrangörer som FrimSyd (som nu gått i graven). Det är som att man väntar sig att nya inflyttade unga entusiaster ska orka tillhandahålla kultur gratis. Det gör ju också folk till viss del, men man pallar bara ett par år, sedan måste någon annan ta över. Så dessa initiativ kommer och går på mer eller mindre ideell basis, det finns ingen linje från politiskt håll. Av de ”alternativa” institutioner som ändå finns kvar får man ändå lyfta fram Inkonst som har ett imponerande program.
Hur ser Malmö ut som kultur och musikstad om 10 år om ni får (mar)drömma?
Man kan gå på Malmö Live och lyssna på nyskriven konstmusik istället för att matas med Haydn och filmmusiken från Star Wars. Det finns halvstora lokaler med fasta PA-anläggningar där små arrangörer kan testa nya koncept på icke-kommersiell basis. Replokaler och studieförbund får mer pengar istället för mindre. Vi har fått mindre kulturhatande politiker som styr landet.
Hur ser den närmsta framtiden ut för VED?
Vi har sällan någon tydlig plan, vi bara håller på. Ungefär som att man går ut i skogen och plockar svamp eller går på gymmet för att inte få ännu ondare i ryggen. Det är något vi gör helt enkelt, inte för att uppnå något speciellt. Med det sagt så ska vi, förutom att försöka visa den här filmen nu på en del festivaler, satsa på att spela in en ny skiva senare i höst. Tanken är att göra en ganska smutsig och mer live-betonad platta där vi bejakar vår postpunkiga sida, instrumentalmusik med sång!