Ronald Heu om arbetet med filmmusiken till”MÖrdarens son”

Om projektet och sammanhanget

Den här musiken är skriven för en dokumentär. Hur såg den första kontakten med filmen ut, vad var det i berättelsen som fångade dig?

När jag kom in i projektet så fanns en kort pilotversion, tror det var ungefär 20 minuters material,som jag tog del av. Det blev tydligt direkt att det här var en speciell historia med väldigt många lager. När det finns många lager av upplevelser och känslor och där det hårdaste och det sköraste samexisterar och där det dessutom inte är så mycket moraliserande kring vad man ska tycka så blir det väldigt intressant. Sen är det också så att det är en väldigt unik historia som berättas.

Minns du ett specifikt ögonblick när du förstod vilken sorts musik filmen behövde?

Nja, det var nog ganska tydligt från början att vi skulle använda oss av stråk och att försöka arbeta med det mellanmänskliga och sköra som en kontrast till en del av den hårda verkligheten som vi får ta del av i filmen. Dokumentärfilm har ofta ett starkt verklighetsansvar.

Hur påverkar det dig som tonsättare jämfört med fiktion?

Film (och komponerande) handlar alltid om att berätta en historia oavsett format och genre. Jag vill nog inte påstå att det påverkar mig jättemycket men sen är ju också majoriteten av mitt arbete musik just till dokumentärfilm. Så fort vi jobbar med musik, bild och berättelser i kombination så behöver man plocka fram en känslighet inför vad som behövs då varje liten detalj påverkar varandra. De flesta av de fiktionsfilmer jag har arbetat med har haft ett ganska dokumentärt uttryck. Ställ frågan igen när jag gjort musiken till en tre timmar lång fantasyfilm.

Om den kreativa processen

Hur började arbetet rent praktiskt – med bild, manus, samtal med regissören, eller i instrumentet?

Som jag nämnde så fanns det en pilot på ungefär 20 minuter när jag kom in i bilden så efter ett inledande samtal med Sebastian, Jesper (regissörer) och Kristoffer (klippare) kring ljudvärld och instrumentering så satte jag igång med att skapa idéer utifrån den känsla piloten hade gett mig. Jag satt inte med specifika scener utan ville skapa fritt för att fånga en helhet och framför allt kanske att fånga en känsla av Tabarés inre värld och resa.

Det filmmaterialet jag hade sett var så starkt och inspirerande så det blev en flödande process där jag kastade ur mig ganska mycket skisser och idéer och många av dem blev sen en del av filmen. Jag gjorde till exempel väldigt tidigt ett spår som var 15 minuter långt. Av någon anledning så missade Kristoffer (klippare) att jag skickat det här spåret så jag fick inte någon respons på det och tänkte väl mest att han inte fastnade för det, men typ sex veckor senare hade han tydligen hittat spåret i sin mail och blev helt uppspelt. En stor del av det spåret blev sedan grunden för hela filmens musik.

Hur nära samarbetade du med filmens regissör och klippare under processen?

Det känns nästan konstigt att säga men jag hade otroligt lite kontakt med Jesper och Sebastian som är filmens regissörer under arbetets gång (nästan ingen alls om det konstnärliga) men det beror framför allt på att jag och Kristoffer, som klippte filmen, har arbetat mycket ihop tidigare och har ett samarbete som fungerar väldigt bra. Det är otroligt befriande att kunna skicka vilken galen idé som helst utan att behöva tänka så mycket på hur det ska uppfattas.

Det blir mindre begränsat och mer öppet så. Kristoffer är inte heller rädd för att gå loss med mina filer och börja kasta om saker eller sätta ihop olika spår. Han kan också tydligt be om olika specifika ljud eller känslor som gör att arbetet hela tiden rör sig framåt. Det här nära samarbetet med Kristoffer gjorde också att jag och regissörerna inte behövde ha så mycket kontakt. Det var fint att de verkade lita på mig och min och Kristoffers process.

Finns det musikaliska idéer som uppstod tidigt men som senare fick förändras eller strykas?

Ja, det är nog aldrig så att alla idéer kommer med men i just den här filmen så kändes det som att vi hittade rätt grund väldigt tidigt.

Hur balanserar du mellan att förstärka känslor och att lämna utrymme för publikens egna tolkningar?

Det där är alltid ett vågspel och det skiljer sig så otroligt mycket från projekt till projekt och ibland från scen till scen men generellt så vill man att publiken ska få utrymmet till sin egen tolkning. Sen ibland så behöver man musikaliskt gå med i det vi ser och upplever, ibland är det så uppenbart att det är en stor sorg som ska ut och då ska man inte behöva vara för mesig och inte gå med i det. Vi jobbade ganska mycket åt båda hållen i Mördarens son, ibland går musiken väldigt mycket med i det vi ser och ibland berättar den en historia som går emot det vi ser (men kanske berättar den då något vi inte ser, som istället sker i karaktärernas inre värld).

Om musiken som fristående album

Nu släpps musiken också som ett fristående album. Hur har du tänkt kring lyssnarupplevelsen utan bild?

Det är inte så ofta jag ger ut filmmusik separat men i det här fallet så tycker jag att musiken i sig berättar en historia som på något sätt är komplett. Jag tror att man utan att ha sett filmen kan följa med på filmens känslomässiga resa.

Var det viktigt för dig att musiken skulle fungera även utanför filmens kontext?

Nej, oftast känns det inte så viktigt. Alltså jag vill ju såklart att det ska låta bra, men det viktigaste är att det fungerar väldigt bra i filmen. Det måste inte nödvändigtvis göra det utan filmen. Men i det här fallet så tycker jag såklart att det gör det.

Har du omarbetat materialet för skivformatet, eller är det filmens musik rakt av?

Jag har bytt plats på ett par spår och ändrat några längder och smådetaljer men det allra mesta är ganska exakt så som det är i filmen. Det finns ett par spår som jag valde att inte ta med då de fyller en funktion i filmen men som jag upplevde inte fyllde någon funktion på albumet.

Ser du albumet som ett eget konstnärligt verk – eller som en förlängning av filmen?

Både och. Det är ett eget konstnärligt verk men det hade aldrig kommit till utan filmens narrativ. Det upplevs säkert på helt olika sätt av någon som ser filmen och då hör musiken jämfört med någon som bara hör musiken och som kanske då skapar sin egen historia till musiken.

Klang, stil och influenser

Hur skulle du själv beskriva musikens klangvärld?

Skör, känslorik, dynamisk.

Finns det återkommande teman eller motiv som bär filmens berättelse? Vilka musikaliska influenser har varit närvarande under arbetet?

Absolut, det finns ett par olika teman och specifika ljud som på olika sätt återkommer och ibland så kan samma tema man hört tidigare berätta något nytt när det återkommer i en ny situation. Det finns också några stråktekniker och ljud som återkommer i vitt skilda spår och som påminner en om det sköra och trasiga, det som försöker läka. De hade tack och lov inte lagt in en massa tempmusik när jag började arbeta på filmen så det fanns inte någon tydlig pekpinne men jag vet att de nämnde Nicholas Britells soundtrack till filmen Moonlight. I det soundtracket så är stråket skört, nära och naket men också lite skrapigt. Det finns också en slags barockestetik som jag gillar väldigt mycket. Framför allt så har man valt att tonsätta en ganska tuff värld och upplevelse med musik som mer tar fasta på sprickorna i den hårda ytan än på själva ytan. När man väl sätter igång att arbeta så försöker man såklart bara vara öppen och intuitiv och inte tänka på vad andra har gjort.

Är det här ett sound som ligger nära ditt tidigare arbete, eller markerar det en ny riktning för dig?

Jag har nog inte gjort något som låter så likt det här tidigare men jag tror inte att man kan säga att det markerar en ny riktning. Jag byter sound och instrumentering från film till film. Men jag nämnde ju det här med närvaro. Jag tror det är i varje musikers unika närvaro man hittar den specifika själen och soundet. Filmmusiken till dokumentären jag arbetar med just nu skiljer sig väldigt mycket i stil från Mördarens son men samtidigt så kommer det från mig så det kommer ändå finnas egenheter, val och känslor som gör att de på något plan kanske ändå kommer att ha något gemensamt.

Om roll, ansvar och samtid

Dokumentärer behandlar ofta samhällsfrågor, identitet eller historia. Känner du ett särskilt ansvar som kompositör i sådana sammanhang?

Nja, jag känner väl främst ett ansvar att det ska bli bra tillsammans med filmen och historien. Jag tror det är väldigt viktigt att våga experimentera, testa nya metoder och ibland våga bryta regler. Något som ofta blir ens uppgift är att på något sätt få in små, små glimtar av ljus där det utan musiken kanske känts mörkt, att hjälpa betraktaren kunna processa och ta in det man ser.

Hur ser du på filmmusikens roll i vår samtid – har den förändrats de senaste åren?

Jag tänker inte så mycket på hur filmmusikens roll ser ut i vår samtid (men det borde jag kanske?). Däremot så gillar jag att det inte längre finns ett sätt att göra ett score på utan ett soundtrack kan bestå av allt från en hel orkester till ett punkband till samplingar, till ett ensamt dragspel. Jag tänker att allt alltid är i ständig förändring men att det finns vissa saker som är eviga, vissa melodier och stämningar som kunde beröra en människa år 1626 kan lika gärna röra någon till tårar 2026. Det är alltid något speciellt med närvaron och intentionen i det vi gör och det kommer alltid att vara det viktiga oavsett om det gäller en orkester med 100 musiker eller en ensam person som arbetar med att manipulera samplingar.

Upplever du att gränsen mellan filmmusik, konstmusik och populärmusik håller på att suddas ut?

Ja, det är i vart fall ett väldigt mycket öppnare landskap idag. Det lite slitna begreppet cross-over håller på att försvinna då det är mycket vanligare att blanda genrer. De tekniska förutsättningarna är nästan oändliga idag och det har på många sätt blivit lättare för individer att själva få kontrollen och kunna experimentera med uttryck, stilar och medium.

Framåtblickande

Vad har det här projektet lärt dig, konstnärligt eller personligt?

Vissa projekt känns så nära och drabbande att man faktiskt känner att man inte är riktigt samma person när man är klar med det som när man påbörjade det och Mördarens son är definitivt ett sådant projekt. Jag arbetar ofta med dokumentärer som behandlar ämnen åt det lite allvarliga hållet, saker som utanförskap, flykt, beroendeproblematik, relationer etc och inte så sällan så tycker jag man kommer ut i andra änden som en emotionellt rikare person. På det konstnärliga planet så var det väldigt kul att få arbeta med Filip Runesson som spelar allt stråk, alltså fiol, viola, cello och kontrabas. Han var grym och väldigt snabb på att plocka upp vad jag var ute efter. Det var första men inte sista gången vi jobbade ihop.

Finns det ett spår på albumet som står dig extra nära, och varför?

Det finns ett par spår som jag gillar lite extra och jag tror att det är de spåren som berättar flera historier samtidigt, de som tar med dig på en resa genom flera landskap. Jag vill dock inte nämna vilka. Jag tänker att var och en ska få uppleva och höra albumet på sitt eget sätt.

Vad hoppas du att publiken ska bära med sig efter att ha hört musiken, med eller utan film?

Det kanske är lite väl mycket begärt men jag hoppas att man ska kunna känna sig både upplyft och sårbar samtidigt.

Vad väntar härnäst för dig efter detta släpp?

Just nu är jag i slutfasen med en annan långfilmsdokumentär. Jag kanske inte ska säga för mycket om den men i korta drag så handlar den om övergrepp som pågick inom skateboardvärlden under 20 års tid. Jag tror att den kommer att komma ut någon gång under 2026. Under våren så kommer också sista volymen av Mitt Hjärtas Malmö ut. Det är ett projekt som pågått i över 20 år så det känns väldigt kul att få vara en del av den sista filmen och att få äran att tonsätta en del av det historiska Malmö. Sen håller jag också på med en annan dokumentär om en ung man som har en CP-skada och bestämmer sig för att bli bodybuilder.

Jag kommer även att fortsätta utveckla mitt liveset där jag med hjälp av tramporgel, klassisk gitarr, samplers, syntar och pedaler skapar en slags filmisk upplevelse där lyssnaren själv får skapa sina egna inre bilder.

Intervjufrågorna är framtagna med hjälp av AI.

Läs mer om filmen och lyssna här: EPK